Tro det eller ej, men jag kom faktiskt ut och iväg igår för att posta ett brev och köpa jordgubbar! Under hela veckan har jag har jag försökt samla krafter till att komma iväg till Ica men som jag inte klarat av.

 

Jag har däckat bara av tanken, orken räckte inte till helt enkelt.  Igår, i spöregnet, gick jag dessa 50m till Ica och tillbaka och hem kom jag med en liter jordgubbar 😄 Brevet blev också postat och lite mat inhandlat.

 

Tänk, att en så liten sak som att kunna komma ut en sväng till affären kan vara en så stor sak?  Hade någon sagt det här till mig för 15år sedan att du som superaktiv alltid-på-väg-nånstans-tjej skulle drabbas av en sjukdom som sätter ner alla dina förmågor till den grad att du knappt kan stå upp längre, skulle jag skrattat åt

"Hahaa, då får ni ta mitt liv då", hade jag nog groteskt svarat. Och tyvärr så gjorde den ju det. På många, många sätt. 

 

Men då hamnar man plötsligt där ~ i livets oförutsedda händelser ~ och allt förändras. Plötsligt är man mitt i det och livet frågar inte "Vill du det här eller inte?" utan den ger dig det, vare sig du förtjänar det eller inte och förutsätter att en ska klara av det också. 

Och på något sätt gör man det, fråga mig inte hur. Jag har lärt mig att leva en dag i sänder, av flera skäl och det ena är att jag inte klarar av att planera något någon mer, och då får man helt enkelt göra det bästa av denna dagen.

Så enkelt eller svårt är det. 

 

Det finns några personer som vet och vill förstå hur jag har det med alla de sjukdomar som jag lever med och de har bokstavligen tappat hakan och undrat hur jag överhuvudtaget lever än. Det vet jag inte men det gör jag. Så gott jag kan. Dessa personer säger att de skulle aldrig klara av att ha ett så här tufft liv men då säger jag just det som ovan; Livet frågar inte om lov. Det bara sker.  " You are strong because there's no other option but strong."