Lördagen har varit riktigt fin och varm idag...så inbjudande väder och det fick ett ljus att tändas inom mig.. "kanske ska jag ut i solen idag... Lägga mig på gräset..eller kanske ska jag försöka städa lite ur bilen...ta det jag orkar. Torka instrumentbrädan och putsa rutorna. Vore skönt att komma ut lite!"

Efter mina 2-3 obligatoriska "väcka-kroppen-timmar" så tog jag mig faktiskt till duschen och fortfarande glad i hågen med mina stora planer om att få komma ut i solen! Jippii!!! Sommaren är här liksom!

Jag var noga med att inte duscha för varmt eller för kallt för att inte chocka kroppen med för mycket värme eller kyla för blodtrycket ökar för fort och sänks och då är det SLUT på Den Energin.

Jag satt och duschade lugnt men började redan innan jag steg ut ur duschkabin känna att all den lilla energi som jag hade bara rann av mig - med duschvattnet!!

Det var det. . . Alltid lika trevligt med högtstående planer på att göra något mer avvikande för dagen; oftast förblir de just planer. 

 

Jag klarade knappt av att smörja in min hud ( alla som har Psoroasis vet att man inte lämnar huden osmord efter dusch så tillvida man inte vill ha dessa hundratusenmiljoner små s.k. myror gåendes och kliandes på huden så man kliar sig nästan ihjäl och i alla fall blodig på bara några minuter. )

Hur slut du än redan är efter en sådan otrolig kraftansträngning som en dusch kan ge så har jag alltså inget val,-  det är bara att däcka i sängen efter allt det obligatoriska!

 

 

Och det var det jag gjorde. Istället för att använda en timme eller nåt i solen denna lördag tillbringade jag den där jag brukar; i soffan sovandes. Som alla andra dagar.

 

Nästa gång jag vaknade var klockan halv sju på kvällen och jag har alltså legat bort min eftermiddag,- igen. 

Nu var det dax för middag men bara ett litet problem... Finns inga färdiga matlådor att värma!

Orkade hålla mig uppe så pass mycket att jag tog ett glas vatten och min antibiotika, en snabbsväng på toaletten och tillbaka i liggläge på soffan.

Där är jag kvar.

 

Min diabetes, som bröt upp efter att ha käkat stor, dvs. akutdos på 7-8tabl/dagl, av kortisontabletter i 1 1/5 veckas tid vid lunginflammation förra året, gillar ju detta verkligen! Det kardiovaskulärasystemet torde vara förstört hos mig inom några år om jag inte får den hjälp jag verkligen behöver och ett av dem är just regelbunden mathållning.

Efter att ha fortsatt vila ett bra tag kunde jag stiga upp så pass länge att jag gjorde mig två smörgåsar och halvliggandes på soffan fick jag i mig dessa. Blodsockret steg upp en aning men energikicken som normala människor får, och som jag också en gång i tiden fick när jag var frisk, uteblev ju såklart. 

Liggläge fortsätter.

 

Smsar min vän och mitt ex som hjälper mig att klara igenom mina dagar och undrar om han skulle kunna steka en hamburgare eller parisare åt mig ikväll nör han kommer hem med vår gemensamma hund.

Det kunde han. Och skulle köpa med sig pariserkorv. 

 

Jag kan inte vara utan att tänka vad som skulle hända med mig om inte han fanns i mitt liv. Jag skulle nog inte överlevt så här länge. 

 

Kommunens hjälp är så taskig och psykiskt och fysiskt dränerande att jag efter 10år slängde ut dem! Ingen förändring till det bättre utan tvärtom! Dessutom fick jag inte all den hjälp jag behövde och kompetensen bland personalen är oroande låg. 

Men det tar vi nästa gång 😉

 

Klockan är halv nio på kvällen och jag ska snart få mina parisare. Det blir dagens första lunch/middag halv nio på kvällen. Ja, vad gör man inte för att överleva? En dag i sänder. 

Nästa ljusglimt, som faktiskt är en ljusglimt för mig är lördagsnöjet Mr Selfridge som börjar strax. Vi hörs hoppas jag!