Igår åkte Diza och jag till hennes husse och hälsde på honom, efter han hade kommit hem från sina bravader från svensexan de haft till hans bror.

 

Han bjöd oss på parisare och kaffe och det var gött! Lilla vovvsingen fick busa av sig på gården med sina bollar och var så glad och lycklig över att hennes husse kommit hem och att hon får springa på gården! ☺

 

Snäll som han är hjälpte han mig även städa ur min bil. Han dammsög och rengjorde svårare ställen medans jag dammtorkade bort vinterns smuts och damm inuti kupén. 

Rent och fräscht blev det! Senare körde han den i biltvätten! Jag är så oerhört tacksam för denna hjälpen! Skulle aldrig klara mig utan den! 

 

Det var riktigt roligt att komma ut hemifrån ett par timmar och göra något för en gångs skull och leva ett liv, som vi emmisar har myntat, som "låtsasfrisk".

För det är ju precis det man är (låtsasfrisk) för man tror sig vara - frisk för en stund, när man äntligen klarar av att göra n å g o t.

 Men det ger sina konsekvenser, det är vi alla emmisar plågsamt medvetna om. Idag ligger jag back-on track halskrage på och på spikkudden. Har tagit en coctail av olika (migrän)mediciner och det har börjat lätta något. Skönt. 

 

Hur man än vrider och vänder på det så är det så roligt att faktiskt kunna komma ut och göra något, om än något litet. 

Om jag har lärt mig något under dessa år som svårt sjuk är det att verkligen uppskatta livets små saker. Dessa saker är de stora sakerna i mitt liv.

Att leka med min hund ute, att kunna ta en liten stillsam promenad i den vackra naturen, att kunna köra iväg en liten bit och bara se alla människor runt omkring en. Att se livet utanför sin dörr eller ens eget balkong betyder oerhört mycket för mig.

 

Dessa små saker förbigick mig när jag var frisk och arbetade, pluggade och hade fullt upp med det mesta. Man gick igenom livet som i blindo och man såg inte allt det vackra omkring en som fanns där. Man såg och kände inte hur bra man hade det.

Därför kan jag någon gång reagera lite starkt när friska människor som klarar av att arbeta, plugga, ha socialt liv och träffa sina vänner, gå ut och dansa, resa, dejta m.m. klagar över de mest triviala sakerna i livet. När en människans största livsfråga låter: " Är han kär i mig? Hur tror du han tänker nu? Varför har jag så tjocka lår eller inte så fint hår? Jag mår såå dåligt över detta.."

Och jag menar på allvar alltså! Hur kan livet kretsa runt en kille eller om man har fult hår eller inte har råd att köpa den dyra, fina väskan?! 

Det är ofta jag får höra sånt här och folk förväntar sig att jag är deras allround-psykolog och tillgänglig dygnet runt för att jag råkar vara hemma och sjukskriven.

 

Jag är sjukskriven av anledning! Jag mår fruktansvärt dåligt från topp till tå utan avbrott dagligen och jag både behöver och vill lägga min dyrbara och mycket minimala energi till annat än vara en online-psykolog för dem som behöver det.

Jag är svårt sjuk och behöver min energi till mig själv och inte till att lösa andras (enligt min mening triviala) problem. Har man hälsan i behåll kan man uträtta mirakel,- både i sitt eget och andras liv! 

Ge mer av dig själv, hjälp till och sluta tro att livet kretsar endast runt din navel! 

 

Vi behöver nog alla lära oss att vända på tanken och hur se på saker och ting här i livet. Det har jag lärt mig och tro mig, vägen hit har varit gropig och svårtillgänglig. 

 

Så, 

för min del handlar det om att vara tacksam de dagar jag faktiskt kan göra något och Gud vet att det inte är många dagar om året. Det här har nog varit en av de svåra lärdomarna jag fått genom sjukdom och det är jag otroligt tacksam över. 

Till de andra lärdomarna kommer vi nog framledes. . . 

 

Tack och hej!